Tvärnit i svensk företagsobligationsmarknad
“Sedan finanskrisen har vi med ett fåtal undantag upplevt en marknad som sprungit i en enda riktning” skriver Fredrik Edlund, VD på Captor.
Intresset för företagsobligationer har ökat bland såväl allmänheten som större institutioner då räntenivåerna som betalades för företag med lånebehov var mycket attraktiva efter finanskrisen. Volymerna har växt och efterfrågan har varit högre än utbudet vilket inneburit att förväntad avkastning pressats till historiskt låga nivåer. Det är som vanligt svårt att stoppa ett skenande tåg i finansmarknaden.
Flertalet nya företagsobligationsfonder har startats de senaste tio åren och dessa har, i stor utsträckning, fyllts via primärmarknadstransaktioner. I en växande marknad har det varit få tillfällen investerare velat sälja.
Handeln i sekundärmarknaden har aldrig varit speciellt omfattande och dess funktionssätt har inte ifrågasatts i tillräcklig utsträckning av marknadens aktörer då behovet saknats. Det har gjorts ett antal försök av framförallt utländska aktörer att via olika tekniska plattformar möjliggöra handel direkt mellan olika intressenter utan att behöva gå via bank som prisställare. Intresset har varit svalt. Tyvärr vaknar syndaren sent. Fonder har tvingats stänga till följd av att de inte kan säkerställa ett rättvist NAV då förvaltarna upplever att de inte kan sälja till de nivåer de förväntat sig. Dagens problem ligger i att marknaden inte är genomlyst överhuvudtaget. Den är mörkgrå, d v s laglig men ytterst tveksam i sin funktion I lugna tider finns pengar att tjäna på den begränsade informationsbilden för den som har mer information än sin motpart.
När det är oro i marknaden och fondförvaltare behöver sälja till följd av att oroliga fondsparare vill likvidera sina innehav, så sitter prisställande banker redan med ett handelslager. Prisställaren ser flodvågen komma och försöker i det längsta undvika att ta en förlust. Man visar då priser på skärm, till vilka man själva väljer att värdera sitt handelslager, som ligger långt högre än var man är beredd att köpa. Detta skapar i sin tur problem då fondförvaltarna upplever att de inte kan göra avslut i närheten av var de värderat fonden och beräknat dess NAV kurs. Bankerna i sin tur ringer och letar efter vid vilka nivåer mer långsiktiga institutionella investerare är villiga att köpa.
I en fragmenterad marknad som företagsobligationsmarknaden blir prisbildningsprocessen väldigt långt från optimal och avsaknaden av en aggregerad orderbok uppenbar. Om marknad istället varit en aggregerad orderbok, synlig för alla aktörer, hade priserna fallit snabbt till en ny jämviktsnivå där köpare funnits och fonder hade kunnat upprätthålla en rättvis NAV sättning.
Med det sagt skulle ändå företagsobligationsmarknaden med dess fragmentering inom överskådlig tid vara betjänt av prisställare som smörjer flödet. Det är dock naivt att som idag endast förlita sig på att dessa, utan att själva se marknadens aggregerade orderbok, ska stå och ta emot en lavin.
Marknaden behöver transparens för att fungera. Idag är transparensen obefintlig. Det hörs många röster som menar att bankerna i sin roll som prisställare inte gjort sitt jobb men i själva verket vilar ansvaret tungt på oss förvaltare och investerare att ta initiativ till utveckling mot en marknad som fungerar både i solsken och regn.
“Rättigheten att handla till NAV i en fond ses ofta som något positivt men är i själva verket nästan alltid negativt för övriga andelsägare.”
Läs även Fredriks kommentar om Fondhandel är inte alltid rättvist