Efter Riksbankens beslut att öka sina obligationsköp, så kallad QE ”Quantitative Easing” , men låta reporäntan ligga oförändrad på noll, så har det blossat upp en liten debatt om vad som fungerar eller inte. I ena ringhörnan visar SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist uppskattning för Riksbankens QE medan Christina Nyman på Handelsbanken, med stöd av den danska centralbankens erfarenheter, menar att negativ ränta inte alls har inneburit problem.
Negativ ränta är problematiskt för banker som får svårt att försvara sin räntenettomarginal då det bär emot att låta små och medelstora kunder betala för sin inlåning i form av negativ ränta. Det ökar också risken för att investerare tar till överkreativa åtgärder i sin iver att undvika att placera till negativ ränta och att riskerna i systemet därmed ökar.
QE ger marknaden likviditet och fungerar utmärkt i kortvarig marknadsstress där likviditet är det största problemet. Mycket tyder dock på att likviditetsbehovet är mättat för länge sedan.
QE flackar räntekurvan och sätter marknadens prissättning av löptidspremien ur spel. Detta får konsekvenser för den relativa allokeringen mellan tillgångsslag där investerare pressas mot att ta allt högre risker och en eventuell tillgångsbubbla blåses än större. Det här är i synnerhet ett problem för all form av pensionsförvaltning som tvingas ta osunda risker i desperata försök att nå de avkastningsnivåer som framtida pensionsåtaganden kräver.
QE förstör även marknadslikviditeten för de tillgångar Riksbanken
intervenerar i. Den svenska obligationsmarknaden upplevde redan innan QE dålig likviditet. När Riksbanken klampar in som en elefant i en porslinsbutik förstör man marknadens funktion genom att suga upp volymer i framför allt de tidigare likvida delarna av marknaden. Riksbankens köp är alldeles för stora för den svenska marknaden. Statsobligationsmarknaden har p.g,a låga emissionsvolymer i kombination med Riksbankens köp blivit så liten att den knappt räcker för att täcka behovet av att utgöra pantsättningsbar tillgång i olika arrangemang där riskfria obligationer krävs.
En sänkning av reporäntan ger sannolikt istället en brantning av räntekurvan där långräntor inte fullt ut följer korträntor nedoch låter därav marknaden själv prissätta löptidspremien. Det blir då mindre förmånligt än QE för företag som långsiktigt vill säkra sin finansiering genom att ta upp obligationslån med längre löptider. Med tanke på den rekordlåga riskpremien företag behöver betala för sina lån just nu, den så kallade kreditspreaden, samt möjligheten att låna pengar med rörlig ränta så är detta ändå ett billigt pris att betala för en fungerande obligationsmarknad.
All form av intervenering i marknaden utsätter även Riksbanken för korruptionsrisker. Vilka emittenter ska man gynna genom sina köp och av vem ska man köpa? I den svenska obligationsmarknaden som saknar både öppen orderbokshandel och dessutom tvingar alla flöden att gå via bankernas prisställare måste Riksbanken agera genom dessa. Det är naturligtvis mycket lönsamt för involverade banker.
Sammantaget är QE naturligtvis att föredra framför negativ ränta ur bankernas perspektiv. Kostnaderna som drabbar den övervägande delen av samhället i form av lägre pensioner, högre risk i pensionsförvaltningen samt sämre fungerande obligationsmarknader är dock sannolikt mycket högre. Som en representant för de senare tycker vi priset för QE är allt för högt.