Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonden kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.
Informationen utgör inte investeringsrådgivning och ska inte ses som annat än en redogörelse över fondens handelsaktiviteter och innehav. Faktablad och informationsbroschyr finns på www.captor.se/fonder.
Del 1: Relativ portföljteori, en återblick
I april arrangerade Captor ett kundseminarium med temat målstyrd förvaltning där vi presenterade en enkel utveckling av modern portföljteori (”MPT”) samt det perspektivbyte avseende den riskfria tillgången som William Sharpe gjorde i sin Sharpekvotsmodell[1]. Modellen är i princip en enkel MPT där den riskfria ränta – nollrisk positionen – utgörs av den position där balansräkningen i ögonblicket är riskfri. För bolag som erbjuder tjänstepension är nollrisk den position som riskmässigt motsvarar bolagets åtaganden. I denna position ger ett förändrat marknadsvärde samma relativa effekt på både tillgångar och skulder varvid bolagets nyckeltal såsom solvens eller kapitalkravsrelationer förblir oförändrade.
Tjänstepensionsförvaltning
En tjänstepensionsförvaltning har som primärt mål att trygga förmånstagarnas pensioner. Ofta sker förvaltningen i en ömsesidig bolagsform som tillåter en riskdelning med möjlighet att skapa avkastning utöver eventuell garanterad avkastning. Över tid är det en fråga om att maximera överavkastningen (utöver de garanterade åtagandena) till en kontrollerad risknivå. Den risk som accepteras etableras ofta utifrån gällande tillsynsmodell eller kapitalkrav, men det förekommer också att bolagen styrs efter en egen mer konservativ uppfattning av risk.
En extern betraktare utvärderar tjänstepensionsföretaget utifrån två parametrar, solvens och portföljavkastning. Solvensen kan jämföras med soliditet och utgör en indikator på bolagets förmåga att leva upp till lämnade åtaganden. Portföljavkastningen ses som en indikator på hur framgångsrik kapitalförvaltning man bedriver. Rapportering av portföljavkastning sker oberoende från rapportering av solvens enligt en praxis etablerad då bolagens åtaganden inte marknadsvärderades. Det medför att ett företag kan redovisa ett gott portföljresultat samtidigt som solvensen sjunker i det fall omvärderingen av åtagandena varit mer negativ än portföljresultatet varit positivt. Detta gäller även omvänt att solvensen kan förbättras trots att portföljresultatet är negativt. Captors uppfattning är att en indikator på kvalitet i kapitalförvaltningen bör baseras på portföljens avkastning utöver omvärderingen av åtaganden (”nettoavkastningen”), d v s nettobidraget till företagets solvens.
Dagens rapportering av portföljavkastning utan hänsyn till omvärderingar av åtaganden är främst ett kommunikativt problem där inget enskilt företag vill sticka ut och göra något annorlunda.
I den interna styrningen kan man titta på mått som på klassiskt Sharpemanér utvärderar överavkastningen i förhållande till den risk man tar. Risk kan definieras som exempelvis solvensvolatilitet, sannolikhet för insolvens eller sannolikhet för rött ljus i trafikljusmodellen.
Asset Liability Management
De flesta pensionsbolag genomför årligen en så kallad Asset Liability Management (”ALM”) studie där relationen mellan portfölj och åtaganden analyseras. ALM modeller är vanligtvis baserade på simuleringar av korrelerade riskfaktorer som bygger upp en fördelning av möjliga utfall över tid avseende portfölj och åtaganden.
I den simulerade fördelningen kan mått såsom sannolikhet för insolvens, sannolikhet för rött ljus i trafikljusmodellen beräknas samtidigt som man kan verifiera att den nuvarande portföljens förväntade avkastning överstiger åtagandena. Tyvärr stannar ofta analysen här istället för att utgöra ett underlag för ansvarig förvaltare att löpande styra balansräkningsdynamiken. Om man istället sätter upp en modell där man med klassisk MPT kan modellera portföljens nettoavkastning i relation volatiliteten i denna kan man snabbt vinna intuitiva insikter kring portföljdynamik samt även sätta upp relevanta utvärderingsverktyg för både allokering och utlagd förvaltning.
En positiv aspekt är att det går att göra en enkel semianalytisk modell där vi lätt kan simulera portföljåtgärder och marknadsscenarion. Syftet är att sätta en verktygslåda på plats som möjliggör en stabil utveckling mot företagets mål utan att nödvändigtvis minska det totala risktagandet men genom att aktivt och välgrundat välja acceptabla och givande risker.
I del 2 av den här artikeln gör vi en analys och indexering av garanterade åtaganden samt dess tillhörande nollriskportfölj för att därigenom visa på en styrningsmodell helt utan målkonflikt mellan portföljavkastning och solvens.