Ett missat perspektiv
Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. De pengar som placeras i fonden kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet.
Just nu pågår debatten för fullt mellan makroekonomer om hur långa räntor kommer påverkas av stora finanspolitiska stimulansåtgärder och den pågående återhämtningen. Många gör historiska jämförelser med perioder man tycker är relevanta och liknar nuvarande situation och förutspår högre nominella räntenivåer.
Det dock finns en strukturell förändring för en stor andel av det institutionella kapitalet som de flesta makroekonomer missar. De senaste 20 åren har regleringar för alla finansiella institutioner, som bekant, stramats åt. Och på samma sätt som belåningsgraden hos hedgefonder styrs av en s.k. prime broker, så styrs risktagandet bland de mycket större finansiella institutionerna av riskbegränsningar de inte själva styr över.
Från bankers håll har det inneburit att diskretionära risk- / prop-trading portföljer nu bara är en strimma av vad de var innan. I början av den trenden flyttades risktagandet till hedgefonder vilket var en våg som bl.a. lyfte den svenska hedgefonden Nektar. Det då nya risktagandet nådde sin kulmen redan för 3 till 4 år sedan när det drabbades av "crowding". Kapitalet i för många konkurrerande fonder började vända emot sig självt och överavkastningen försvann, vilket till slut också tvingade Nektar att stänga.
Den största effekten från den strukturella förändringen har skett bland försäkringsbolag och pensionsbolag som regleras av tjänstepensionsdirektiv och solvensregler. Förenklat har regleringar inneburit att 1) risklimiter motsvarande Value-at-Risk limiter har införts vilka kraftigt begränsar manöverutrymmet, och 2) nollrisk punkten för ränterisk har flyttats från statsskuldsväxel med 1-dags löptid till en CCP-clearad ränteswap med 10-15 års löptid. Det senare är också en följd av att marknadsvärdering av försäkringsåtaganden idag är standard. Mig veterligen så har ingen makroekonom tagit hänsyn till detta i sin analys och vad det gör för skillnad i POTENTIELL omallokering när ekonomi, finanspolitik & penningpolitik skiftar.
För mig är det naivt av ekonomer att tro att vi skulle få samma omallokeringar mellan aktier & obligationer nu som man såg innan millenieskiftet. Om nollrisk är 10 års-punkten och institutioner redan innan räntor började stiga låg underviktade i duration, hur mycket mer tror man att det här kapitalet skall kunna vikta ned duration? Och om de skulle omallokera, till vilka tillgångar kan de flytta? Till viss del in i non-mark-to-market "private" assets absolut, men på en aggregerad nivå är det småpengar i jämförelse med den typiska andelen som måste sitta kvar i likvida räntor p.g.a. den typiska nominella limiteringen som de allra flesta har.
Ovan är ett stort skäl till varför jag anser att man tyvärr idag måste betrakta räntemarknaden som mer eller mindre permanent regelstyrd. Vi kan absolut få räntor som stiger lite till från dagens nivåer. Men det kommer inte att gå snabbt, och det kommer inte ske i en enda rörelse heller. För på vägen dit kommer risktillgångar att ta mycket stryk periodvis och då vill man hålla någon allokering till "high grade" långa räntetillgångar för att balansera sina portföljer.
